2006-09-26

Kamphunden Olle - Världens farligaste hund



För ett par år sedan visades en serie program om hundar på TV. Det var några program med betoning på s.k. kamphundar, som alla farit mycket illa hos sina förra ägare. Institutionen som var belägen en bit utanför Paris hade till uppgift att omplacera de inackorderade hundarna till familjer med mycket stor hundvana. Det säger sig självt att uppdraget inte alltid var så lätt. En stor del av hundarna var helt uppenbart mentalt skadade av sina upplevelser. Lika uppenbart är, det förstår nog alla, att av alla dessa hundar så var det en hund som var värst. Det är till minne av den vettlösa hunden mina tankar vill återvända en liten stund. Institutionen var en av Frankrikes största av det här slaget. Man hade ungefär 200 hundar i sitt förvar. Att filmen överhuvudtaget kunde bli av, berodde till största delen på personalens äkta engagemang för sina inhysningar. Det var inte heller någon tillfällighet att en stor Pit Bull blev filmens huvudroll.

Jag minns inte hundens namn. Jag kallar den därför för Olle, efter Olle Bull. Olle var en stor vit hund, och där han inte var vit var den röd. Olle bodde i en stor bur med järngaller. Buren var på utsidan klädd med vanligt Gunnebostängsel. Olles bur var en specialkonstruktion eftersom Olle var mer störd än någon annan hund tidigare hade varit på Institutionen. Aldrig tidigare hade man haft en så farlig hund i sitt förvar och aldrig tidigare hade personalen känt en sån avsky mot en hundägare, som mot den som förstört Olle. Det var bara det "särskilda teamet" som fick ha kontakt med Olle eftersom Olle hela tiden fick raseriutbrott som till och med skrämde personalen trots det bastanta ”fängelset”. När Olle blev psykotisk gav han sig på järngallret i ett vansinne utan motstycke eller hoppade drygt två meter upp och högg tag i gallret så att hela buren skakade. Olles huggtänder kraschade till småflisor och blodet från söndertrasade läppar och tassar flöt över honom.

Nu var programmet inget inlägg i debatten om PitBullhundarnas vara eller icke vara utan en redovisning av de hur illa det kan gå i skallen på en hund som vanvårdats in absurdum. Ofta grät personalen när specialteamet hade rapport. Man hade aldrig tidigare varit med om något så fasansfullt som med denna vovve, som anfäktades av de gruvligaste av maror. Att Olle måste avlivas var det ingen som ifrågasatte. En sån hund skall inte behöva leva. Men för att Olle ändå skulle få ett gott efterord hade teamet kallat in en av världens främste hundpsykologer för att iakta Olle under en kort tid. Det var viktigt att dokumentera Olles knepiga personlighetsstörning för framtiden. Olle avlivades så småningom och fick sin sista vila på Institutionen i den vackraste lilla grav man någonsin sett en hund få. På den lilla stenen står bara ett ord. Och varje dag ligger det färska blommor på Olles grav.
Här slutar berättelsen om Olle!


Pjäsens Hundhem


Pjäsen var en liten skruttvalp med lungartären felkonstruerad

Pjäsens Hundhem är en liten ideell organisaton under uppbyggnad som arbetar för att finna permanenta hem åt hundar. De har valt att inrikta sig på en grupp av hundar som har det lite extra svårt att hitta permanenta hem och som också ofta attraherar en grupp av mindre seriösa hundägare. Tack vare Rebekah hittade jag dit.

Andra bloggar om: , ,
.

9 kommentarer:

Rebekah Inkognito sa...

Tack för ditt inlägg. Tack för att du tycker att vi gör ett bra jobb. Vi går inte att jämföra med det franska hundstallet då våra resurser är mycket små, men jag tackar ändock för jämförelsen.

I Pjäsens Hundhem har vi våran egna lilla "Olle". Våran egen skräck. Och aldrig har jag avskytt en hundägare så kraftigt som när vi fick hem den lille hund som min syster döpte till det töntigaste namnet hon kunde: Hjördis.

Min syster och hennes sambo skulle leverera en "Pit Bull" tik till oss på PHH från Sthlm. (Vi var då bosatta i Värmland) Hon bands fast i baksätet av de tidigare ägarna, på Cheva vanen dom åkte. Och morrade hela vägen till Värmland. Inte så konstigt tyckte jag. Hunden var ju i en ny situation. Med främmande människor.

Nu kommer det farligaste i det jag tillägnar min fritid åt: Ägaren hade uttryckligen sagt att denna hund var godheten själv. "Pussar spädbarn!" Så när jag öppnar bilen försiktigt och skall locka ut Hjördis ur bilen så flyger hon på mig i ursinne. Om inte kopplet stannat henne hade jag inte suttit & skrivit detta idag. Det vet jag nu. Idag litar jag aldrig på vad tidigare ägare säger om den hund de lämnar in. För min egen säkerhet.

Vi fick använda fångsnara för att ta henne till hundgården. Och under utredningen av hon hände inga framsteg. Vi sköt till henne mat på en planka och fäste Hjördis med den största kätting vi hade. Vi led. Hjördis var förstörd, och vi visste det. Denna otroligt vackra hund, mangefika varelse skulle få somna. Hjördis morrade så fort hon såg oss och kom vi inom rimlig räckvidd så fäste hon blicken i oss och gjorde allt i sin makt för att få oss från jordens yta.

Jag tänker på Hjördis som valp, som ett litet oskyldigt knytte. Hon var vacker som få. Och en hundägares hat, en uppfödares ointresse i genetik gav oss en varelse som gav mig mardrömmar om nätterna. För tänk om hon kunde ha tagit sig lös och attakerat någon.

Hjördis var dömd till döden - inte av mig. Inte av vår förening utan av hundägare som uppenbarligen inte brydde sig om sin hund. Som hade förvandlat en cremefärgad ulltuss med bärnstensfärgade ögon till ett monster.

Dagen kom då Hjördis skulle få frid. Veterinärerna sade till mig efteråt att dom inte förstod hur jag kunnat hålla en sådan hund vid livet med gott samvete. Och jag förstår deras ilska. Deras rädsla och deras avsky. För samma känslor riktade jag till dem som givit henne detta ovärdiga liv.

Hjördis fick ett snabbt slut. Hon somnade in med sin enda trygghet: En nalle som min vän och kollega åkt enda från Halmstad för att lämna till henne. Den hade hon ofta i munnen eller kramade om med tassarna. Och det var med den nallen man såg att det en gång funnits ömhet i detta monster, och det är väl det som är det sorgligaste av allt. För det enda vi fick se var hennes tänder, hennes vilja att attakera och salivet som skummade ur hennes mun då hon såg oss.

Hjördis, alltid i mitt hjärta.
Vila i Frid.

Fröken Sverige sa...

Ja, det måste göras nått åt detta.
Det står nästan varje dag i tidningarna om någon som blivit attackerad av kamphundar, senast idag i Sydsvenskan. Bedrövligt! Hundarna är förbjudna i en del länder. Det borde vara detsamma här. Mvh Fröken Sverige

Cheeta sa...

Mitt hjärta blöder.... Alla dessa hundar som far så illa bara för att vissa vill ha en farlig leksak och ett vapen. Så mycket lidande helt i onödan. Vi måste hjälpa dessa hundar att få ett värdigt liv ända från början.

Max Hobstig sa...

OM ATT DRÄPA EN HUND

Det här med att ha hund är inte så enkelt. En hel del hundägare har kommit över sin hund genom att ha lurat skjortan av uppfödaren. Ofta så går ett sådant hundägarskap rätt snart överstyr eftersom rätt hund kommer till fel ägare. Jag skall här berätta historien om Macki, ett av många tragiska hundöden.

Jag har en liten hund, en Irish Terrier, Maia. En liten tjej som är "större" än de flesta hundar. I vart fall större än den största rottweiler man skådat. Hon växte upp med sju stycken rottisar. Gibson var alfan i gänget och min lilla Maia, var hans prinsessa. Ibland var Maia lite otrogen. Hon hade en bästiskompis som inte fick vara med i gänget. Han hette Macki och tillhörde familjen Parson Jack Russell. Macki var hårdare och skarpare och tuffare än någon annan hund jag mött. Han kom från en jaktlinje med betoning på vildsvin.

Mackis öde beseglades redan då hans husse ville köpa honom. Husse lurade uppfödaren med sina jaktäventyr. Affären gjordes upp och Macki kom till en jättesnäll familj som aldrig sett ett jaktvapen. De ville bara ha en liten tuff hund som sällskap. Naturligtvis gick det fullständigt överstyr rätt snart. Macki var alldeles för tuff för den här helt hundovana familjen. Visserligen var han snäll mot alla barn och människor han träffade. För att inte tala om vilken gentleman han var mot alla tikar.

Alla tikar älskade Macki! Med hannar var det värre. För att inte tala om harar, rävar och rådjur. Djupt i Mackis gener fanns nämligen bara två typer av varelser som tillhörde vänkretsen. Människor och tikar. Min lilla prinsessa var den första vovve som Macki ”la sig för”. Maia blev förbannad och Macki la sig direkt. Så småningom var det fler tikar som kunde skryta med att de fått den tuffa Macki att ”lägga sig”. Men det var bara den ena sidan av Mackis personlighet. Av allt han ställde till med så var det värsta en historia med ett rådjur.

Idag när jag läste om en annan hund med liknande öde som Mackis, kände jag, att jag måste skriva om Macki, eftersom han fötjänar att bli ihågkommen. För tänk om den som köpte Macki inte hade ljugit om sin bakgrund och tänk om uppfödaren hade kollat upp köparen lite bättre. Och tänk om Macki fått komma till en riktig jägare som jagade vildsvin. Tänk om …

Macki fick bli knappt tre år. En enastående jakthund avlivades därför att han skulle bli en tuff sällskapshund till en snäll familj som inte förstod att de beseglade en hunds öde genom en lögn.

Agge, mailto:aggro@rocknroll.la sa...

När jag läser Rebekahs historia rullar tårarna ner för mina kinder.
Det är en kniv rakt in i hjärtat på mig. Tidigare idag läste jag i aftonbladet om en sk "kamphund" som skjutits av polis med inte mindre än 10 kulor. Även då grät jag.

För idag 5 dagar sedan fick jag ta bort min älskade vän. En 4 år gammal rottweiler hane.
Jag har haft honom sedan han var två. Innan dess har han haft 4 olika ägare.

Hans historia börjar hos uppfödarna, som avlar hundar enbart för att tjäna pengar.
Zeb, som han hette min älskade grabb, växte upp i deras källare. När de var nyktra slogs han för att han var ettrig, och när de drack hetsade de honom. Stackarn visste ju varken ut eller in.

Därifrån flyttade han till en ung tjej som släpade med honom överallt som en liten attiralj. Han var med på fester, inne i storstaden och sprang på nätterna osv. Ingen rast ingen ro.

När hon tröttnat på allt vad hundägande innebär lämnades han således till en familj. I Denna familjen hade man ingen hundvana och barnen i familjen brukade roa sig med att kasta katterna på honom ( som satte klorna i honom såklart) Och eftersom han aldrig fått någon direkt träning eller uppfostran så betedde han ju sig därefter. Och familjen tröttnade på den lilla slyngeln.

Han fick då sitt fjärde hem, hos en missbrukare. Med ständigt spring ut och in. Nya människor varje dag, fester och narkotikapåverkade människor blev han det vrak han var när jag tog honom därifrån. 2 år gammal och med ständig diaré.

Eftersom han var en del att jobba med fick min andra lilla tös, en Bordercollie/chowchow ( även den omplacering) bo hemma hos mamma och hennes pitbull det första halvåret. Flera timmars träning varje dag. Lugn och ro och massor av kärlek fick honom till slut på rätt köl igen.
Framstegen kom sakta men säkert och snart kunde damen komma hem igen.

Men han blev aldrig riktigt bra. Det var svårt att få honom att äta, han kunde aldrig riktigt slappna av. Och hur mycket man än fick i honom gick det oftast rakt igenom.
Han hade en helt otrolig energi och var sällan stilla mer än en minut eller två.
Jag provade tom att gå en 7 timmar lång promenad med honom. En normal hund hade sovit gott efter den rundan, men inte Zeb.
han vankade fortfarande fram och tillbaka.

Min stackars grabb.

Bortsett från hans stress, så var han den mest människokära hund jag någonsin träffat. Du var hans bästa vän om du bara tittade på honom. 65 kilo tung skulle han promt sitta i knät. Alltid.
Och han har under tiden hos mig lärt många hundrädda att de flesta hundar inte är det minsta farliga.

Hans bästa kompis var min vänninas 1,5 åriga son, Olle.
Vilket radarpar!
Olle brukade sitta på Zebbans rygg och hålla honom i öronen ( mycket löst, bara höll) och lägga sig över honom. Så kunde de ligga långa stunder. Om Olle blev för hårdhänt eller stimmig, ja, då nöp Zeb honom mycket försiktigt i kinden, och Olle slutade genast.
De gick inte en tum från varandra när vi var där.

Nu på slutet så märktes det allt tydligare på honom hur mycket stressen börjat påverka honom.
Och jag kände att det var dags att låta honom få vila.
Ingen stress, ingen munkorg , inget koppel som håller honom tillbaka.
Äntligen får han sin frihet.

Min älskade vän. Han som jag skedade med på nätterna. Som låg i knät och åt vindruvor. Och som flyttade möblerna om de var ivägen, istället för att gå runt.
Han som har lärt så många att hundar som han inte alls är farliga.
Han som gav så mycket kärlek, trots att han blivit så illa behandlad

Han fick erfara hur farlig människan är.

Jag blev nog lite långdragen. Men det gör mig så ont.

Och jag tackar från djupet av mitt hjärta för människor som Rebekah, som gör så mycket underbart för dessa djur. Som kämpar för att de ska få det bra.
Det behövs fler som dig.

Zeb 020314 - 061024
Må du vila i frid, och få din frihet tillbaka

Agge sa...

Fröken Sverige

För att svara på ditt inlägg.
Det är inte hundarna det är fel på, utan deras förare.
En felaktig uppfostran och oerfarna ägare leder till att saker som detta händer.
Du har aldrig sett att hundraser som Golden Retriever och schäfer ligger högre upp på listan över flest överfall i Sverige ( det händer oftast i barnfamiljer)

En familj vill ha en hund till sina barn. Golden låter bra, det är en bra familjehund sägs det.
Men att det kräver ordentlig uppfostran och träning av båda barn och hundar. Det glöms allt som oftast bort, för det är ju en bra barnhund. Barnen får sällan lära sig hur de ska handskas med hunden. Och hunden ägnas alltför ofta alldeles för lite tid.
Sådant leder till missöden.

Vad gäller just "kamphundsraser"
Så är det en VÄLDIGT liten del av de hundar som faktiskt råkar illa ut, eller skadar någon. Men det skrivs oftare om dem än om en vanlig liten labbe som bet någon.

Eftersom det anses "häftigt" att äga en sådan ras så hamnar de ofta i fel händer, hos tvivelaktiga människor som egentligen inte har vad som krävs för att hålla en hund. Missöden inträffar allt oftare i dessa kretsar.

Jag skulle vilja säga att jag sällan sett så bra familjehundar som just Pitbulls, Bullterriers och Rottweiler. Många vänner till mig har sådana hundar som är helt underbara.

En nära väns 3 åriga dotter delar hundsäng med sin bästis, en 5 år gammal Pitbull. Och en annan vän har en bullterrier som gärna sover intill deras 6 månader gamla son.

Följ länken för att se lite mer om denna "hemska" ras -> klicka här
Vad säger du om det då?
Är det en vidrig ras, som inte förtjänar att leva?

Blackout sa...

Jag såg det franska hundprogrammet och berördes djupt. Det finns människor som inte borde få vara djurägare och det är underbart att det finns människor som är villiga att engagera sig i otrygga, stressade hundar som inte längre är helt att lita på.

Om en hund bedöms som botbar är det oerhört viktigt att den kommer till rätt hem och till någon som inte lämnar den mer än 4 timmar om dagen samt är villig att ge den trygghet, mental stimulans och minst en mil i benen. Dagligen.

Om inte detta kan uppfyllas mår djuret bäst av att få somna in. Ett liv i bur är inget liv.

Anonym sa...

När det gäller hundar som pittbull och sådant, det som är faran är inte hunden utan de som köper hundarna för andra ändamål än att ha sällskapsdjur. Jag tror på att det är samma sak som med barn.... hur de blir som vuxna senare beror mycket på deras uppfostran och miljön de växte upp i.

Så att om det är någon som måste avlivas... det är de här människorna som tror att genom en pittbull kan de få respekt av andra och status i samhället som de har aldrig fått i deras patestika och värdelösa liv.

Lovisa sa...

det är hemskt vad människor kan göra för att bara ha en leksak eller något att skryta om.