§1.) Stat är en uppsättning institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet område. Enligt Max Webers tongivande definition, har en stat våldsmonopol, och därför har staten en armé, statsförvaltning eller statlig byråkrati, domstolar och poliser. När personer tar rättvisan i egna händer, i strid mot staten, enskilt eller genom icke-statliga arméer, betraktas detta som statsförfall.
§2.) I internationell rätt brukar andra staters erkännande av en stats oberoende betraktas som nyckeln till suveränitet.
Källan http://www.sakerhetspolitik.se
Det lilla Kosovo har en mycket viktig plats i Serbiens historia. Här slog sig många av de serber ner som på 600-talet från nordöst började vandra in på Balkan. Enligt serberna var området då tomt, men albanerna hävdar att Kosovo var befolkat av deras förfäder, illyrierna. Under medeltiden fanns här ett rikt och mäktigt serbiskt kungarike som lämnade efter sig en kulturskatt i form av rikt utsmyckade kyrkor och kloster. Då de muslimska osmanerna (turkarna) drog upp över Europa i slutet av 1300-talet drevs många av de ortodoxt kristna serberna bort, samtidigt som albanerna uppmuntrades att flytta in. De flesta albaner gick också över till islam, vilket gav dem fördelar hos osmanerna. Just i Kosovo, på det s k Trastfältet (Kosovo polje) stod 1389 ett av flera slag mellan de serbiska och osmanska arméerna. Turkarna vann till sist och kom sedan att härska över Kosovo (och stora delar av Balkan) fram till strax före första världskrigets utbrott. Många albaner hade önskat att Kosovo skulle få bli en del av Albanien, som blev en självständig stat när det osmanska väldet föll sönder, men Kosovo kom istället att ingå som en del i det Serbien, som efter första världskrigets slut gick samman med Slovenien och Kroatien i det nya jugoslaviska (sydslaviska) kungariket (Serbers, kroaters och sloveners kungadöme).
Kosovo hörde redan under den jugoslaviska tiden till de fattigaste delarna av Balkan och mottog då stora bidrag från de rikare delarna av Jugoslavien för att klara sin ekonomi. Bakom detta låg faktorer som korruption och vanskötsel men också höga födelsetal, överbefolkning och en stor, relativt lågutbildad landsbygdsbefolkning.
Kosovo har stora områden med bördig jord och egentligen är förut-sättningarna goda för jordbruk. Detta lider dock, som den övriga ekonomin, av brist på investeringar och gammalmodiga bruknings-metoder ger låg avkastning. Den viktigaste sektorn förutom jordbruket var gruvdriften (främst Trepca-gruvan i närheten av Mitrovica). Med Jugoslaviens sammanbrott försvann bidragen och kriget i slutet av 1990-talet förbättrade inte situationen. De illa skötta gruvorna fungerar knappast längre.
Idag kommer Kosovos inkomster i stället till stor del från transfe-reringar från utlandet men trots omfattande internationellt stöd till återuppbyggnad och annat bistånd är den ekonomiska situationen svår för många. Biståndet skärs nu dessutom gradvis ner när nya oroshärdar i världen kräver mer akut hjälp.
Det finns en utbredd fattigdom, inte minst bland den serbiska mino-riteten. Enligt Världsbanken levde år 2005 37 % av befolkningen på under 1,42 euro om dagen, 15 % på mindre än 0,93 euro (1 euro = cirka 9, 30 SEK). Albanerna klarar sig ofta bättre tack vare hjälp från anhöriga utomlands och kanske också en större entreprenörsanda.
Så länge inget beslut finns om hur Kosovo ska styras framöver är det svårt att få investeringar till området och en utbredd byråkrati avskräcker också. Arbetslösheten är mycket omfattande och späds hela tiden på genom stora ungdomskullar. Infrastrukturen, som elförsörj-ningen, sköts illa (av UNMIK, som mycket annat) och fungerar mycket nyckfullt.
Den svarta ekonomin står för omkring hälften av BNP. I krigens spår frodas verksamheter som knarkhandel (den sk Balkanrutten går genom Kosovo), cigarrettsmuggling, prostitution och människohandel.
§2.) I internationell rätt brukar andra staters erkännande av en stats oberoende betraktas som nyckeln till suveränitet.
Källan http://www.sakerhetspolitik.se
Det lilla Kosovo har en mycket viktig plats i Serbiens historia. Här slog sig många av de serber ner som på 600-talet från nordöst började vandra in på Balkan. Enligt serberna var området då tomt, men albanerna hävdar att Kosovo var befolkat av deras förfäder, illyrierna. Under medeltiden fanns här ett rikt och mäktigt serbiskt kungarike som lämnade efter sig en kulturskatt i form av rikt utsmyckade kyrkor och kloster. Då de muslimska osmanerna (turkarna) drog upp över Europa i slutet av 1300-talet drevs många av de ortodoxt kristna serberna bort, samtidigt som albanerna uppmuntrades att flytta in. De flesta albaner gick också över till islam, vilket gav dem fördelar hos osmanerna. Just i Kosovo, på det s k Trastfältet (Kosovo polje) stod 1389 ett av flera slag mellan de serbiska och osmanska arméerna. Turkarna vann till sist och kom sedan att härska över Kosovo (och stora delar av Balkan) fram till strax före första världskrigets utbrott. Många albaner hade önskat att Kosovo skulle få bli en del av Albanien, som blev en självständig stat när det osmanska väldet föll sönder, men Kosovo kom istället att ingå som en del i det Serbien, som efter första världskrigets slut gick samman med Slovenien och Kroatien i det nya jugoslaviska (sydslaviska) kungariket (Serbers, kroaters och sloveners kungadöme).
Kosovo hörde redan under den jugoslaviska tiden till de fattigaste delarna av Balkan och mottog då stora bidrag från de rikare delarna av Jugoslavien för att klara sin ekonomi. Bakom detta låg faktorer som korruption och vanskötsel men också höga födelsetal, överbefolkning och en stor, relativt lågutbildad landsbygdsbefolkning.
Kosovo har stora områden med bördig jord och egentligen är förut-sättningarna goda för jordbruk. Detta lider dock, som den övriga ekonomin, av brist på investeringar och gammalmodiga bruknings-metoder ger låg avkastning. Den viktigaste sektorn förutom jordbruket var gruvdriften (främst Trepca-gruvan i närheten av Mitrovica). Med Jugoslaviens sammanbrott försvann bidragen och kriget i slutet av 1990-talet förbättrade inte situationen. De illa skötta gruvorna fungerar knappast längre.
Idag kommer Kosovos inkomster i stället till stor del från transfe-reringar från utlandet men trots omfattande internationellt stöd till återuppbyggnad och annat bistånd är den ekonomiska situationen svår för många. Biståndet skärs nu dessutom gradvis ner när nya oroshärdar i världen kräver mer akut hjälp.
Det finns en utbredd fattigdom, inte minst bland den serbiska mino-riteten. Enligt Världsbanken levde år 2005 37 % av befolkningen på under 1,42 euro om dagen, 15 % på mindre än 0,93 euro (1 euro = cirka 9, 30 SEK). Albanerna klarar sig ofta bättre tack vare hjälp från anhöriga utomlands och kanske också en större entreprenörsanda.
Så länge inget beslut finns om hur Kosovo ska styras framöver är det svårt att få investeringar till området och en utbredd byråkrati avskräcker också. Arbetslösheten är mycket omfattande och späds hela tiden på genom stora ungdomskullar. Infrastrukturen, som elförsörj-ningen, sköts illa (av UNMIK, som mycket annat) och fungerar mycket nyckfullt.
Den svarta ekonomin står för omkring hälften av BNP. I krigens spår frodas verksamheter som knarkhandel (den sk Balkanrutten går genom Kosovo), cigarrettsmuggling, prostitution och människohandel.
Läs även andra bloggares åsikter om:
albaner, albanien, balkanrutten, jordbruk, jugoslaver, jugoslavien, kosovo, kristna, muslimer, ortodoxa, rättvisa, serber, serbien, suveränitet, överbefolkning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar