2007-01-11

Det värsta är inte att dö i ett krig



Nu skall Bush skicka ännu fler soldater till Irak eftersom kriget mot Saddam Husseins massförstörelsevapen helt misslyckats. Den nya kontingenten kommer att överstiga 20.000 soldater, unga grabbar som troligen inte fattar någonting av krigets allra värsta elände.

I slutet av 1800-talet talade Jean Martin Charcot, om traumatiska minnen som ”själens parasiter”. Han var den förste som började tro att hysteriska attacker var dissociativa problem och resultatet av att ha uthärdat obärbara upplevelser.

Kunskap om krigstrauma var länge helt isolerad från den allmänna psykiatrin. Abram Kardiner samlade därför under lång tid all sin kliniska kunskap som militärpsykiater och publicerade under slutet av andra världkriget The Traumatic Neurosis of War.

Abram Kardiners omfattande beskrivning av krigsskadesymtom kom senare att ligga till grund för införandet av en helt ny fin diagnos, nämligen Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD).

Bloggar om: , , , , , ,

3 kommentarer:

Gustav sa...

Ha ha nämen en sjuk kaxig smålänning.
Hoppas du mår bättre nu? :)

Peter sa...

Post Traumatisk Stress - krigstrauma

PTSD är ett så kallad “syndrom“, en samling stressymptom, inte en sjukdom. Det är ett helt normalt reaktionsmönster hos människor som har upplevt onormala händelser, med andra ord, händelser som inte är en del av det vanliga livet. Till exempel svåra bil/flyg/fartygsolyckor, naturkatastrofer, våld på gatan och i hemmet, mm. En av de starkaste källorna för PTSD är krig. Inte bara civila, utan också soldater kan lida av PTSD. Soldat-PTSD kallas för "stridsrelaterad PTSD". Detta är inte något tecken på svaghet; ofta är det den modigaste mannen i ett förband som faller offer för syndromet. PTSD kan dyka upp när som helst, även många år efter den ursprungliga traumatiska händelsen. Denna form av syndrom kallas “fördröjd PTSD“ (delayed action PTSD).

Eftersom PTSD inte är en sjukdom, kan det inte "botas" i vanlig mening. Det som har hänt har hänt och kommer att vara kvar som minnen under resten av livet. Men man kan lära sig bemästra sitt trauma. Ett givande liv är möjligt, även efter de mest skakande upplevelserna. Många tusen svenskar har tjänstgjort utomlands i FN- battalioner under de senaste decennierna, allra sist i Bosnien och Kosova. Fredsskapande tjänst (som i Kongo) innebär stridsuppgifter. Att döda eller bli dödade är soldatens lott, men är inte för den skull mindre psykiskt påfrestande. Fredsbevarande tjänst (som i Bosnien och Kosova) är påfrestande på ett annat sätt. Det gäller polisiära uppgifter, som ofta innebär att man får stå ut med att bli måltavla utan att kunna slå tillbaka. Soldaten blir offer för en frustration, som i längden utgör en stark stressfaktor. Fredsbevarande tjänst kan också innebära aktivt deltagande i strid (som ibland i Bosnien). Därtill de syner som är en del av kriget: sårade och döende soldater och civila, de brända, torterade liken, barnens ögon, kvinnornas rädsla, mm. Även ej stridande förband utsätts för den akuta stress som skapas av dessa syner, t ex läkare och sjuksköterskor i de svenska fältsjukhusen (som i Somalia). Professionalism gör att man förtrycker sina känslor och gör sitt jobb, så gott det går, men efteråt? Vad händer sen, när man kommer hem till den vanliga lunken i Sverige? Det är då som man kan plötsligt upptäcka att man tagit kriget med sig, inombords.

En annan källa för stress som före detta soldater utsätts för är hur de behandlas efter kriget. Vietnamveteranernas PTSD förvärrades av upptäckten att folk hemma i USA inte alls var tacksamma för deras uppoffringar. En känsla av att ha varit lurade skapade stor bitterhet. Och när soldaterna upptäckte att deras behov av hjälp ignorerades och förringades av både de militära och civila myndigheterna, blev bitterheten till undertryckt vrede.

Situationen i Sverige idag kan inte jämföras med den i USA under 70-80talet. Ändå är det många före detta FN-soldater som känner sig besvikna och förrådda. Bland annat har löften om hjälp med deras psykiska besvär bara till en ringa del förverkligats. Tvådagars "debriefing" räcker knappast för att avslöja potentiella fall av "fördröjd PTSD", och uppföljningen har varit mycket bristfällig. Det finns starka indicier för att en betydande procent av de män och kvinnor som tjänstgjort i de svenska FN-förbanden lider av mer eller mindre allvarliga PTSD-symptom. Hur stor procent vet man inte; forskning i ämnet är knapp. Som jämförelse har det beräknats att ca 20% av de brittiska soldater som aktivt deltog i Falklandskriget (ett segerrikt krig) uppvisade tydliga PTSD-symptom efteråt. (tex visade en studie 8 år efter kriget att 22% av männen i ett av Falklandsförbanden fortfarande uppvisade PTSD-symptom).

Dessa symptom kan vara en reell plåga, inte bara för dem som drabbas, men också för familjer och vänner. Symptomen kan göra det svårt att anpassa sig till det civila livet. Alkohol- och drogmissbruk hör också till bilden - ett desperat försök att bedöva sin plåga. Framförallt är det något man behöver hjälp med. När det gäller PTSD, är inte "ensam bäst". Och det är en stor missuppfattning att tro att tiden läker alla sår. Tvärtom, med tiden kan de mentala såren svida än mer.

Max Hobstig sa...

Tack Peter för alla dina viktiga ord.
Idag när även svenska grabbar ligger ute i fält i andra länder är det värt att veta att en del av dem kommer tillbaka hem med fasansfulla upplevelser. Tack än en gång för ditt långa inlägg.
Mvh Max Hobstig