Hur mycket kärlek kan man få slösa på sin hund innan det blir patetiskt? Frågan är viktig eftersom hundar brukar tituleras som människans bäste vän. Under de senaste veckorna har jag haft gott om tid att fundera på hur mycket en hund får kosta, innan det så att säga rent ekonomiskt blir ohållbart. Hennes senaste sjukhusvistelse kostade 21.000 kronor. Förra året käkade hon upp en glass med pinne och allt. Pris 14.000 kronor. Vart och var annat år har hon kostat en månadslön. Som jag förstått har hon kostat Agria mer än hon smakat under sina tio galna år på jorden.
Det är inte många i hennes närmiljö som inte har förstått, att det sista äventyret hade kunnat bli hennes sista äventyr. För så illa som det nu har varit har det aldrig tidigare varit. En terrier som växte upp med rottweiler, doberman och ridgeback och redan som valp var tvungen att sätta sig i respekt hos dessa bjässar, är nu mer inte den lilla ”röda ettermyra” hon en gång var. För första gången i sitt liv har hon i år besegrats i en strid. Visserligen var sista striden en kamp om rang, mot bästa väninnan, den urstarka Ridgebacken Bianca, så förlusten var inte så svår att ta eftersom den nya matriarken Bianca fortfarande låter ettermyran bestämma.
Det enda glädjeämne min terrier har haft under sin konvalescens är den väldige Casper. Detta trots att Casper i slyngelåldern var motoriskt efterbliven i sin relation till min lilla hund. Men med tiden har dock leonbergern Casper utvecklat en smidighet och gracilitet som jag trodde, bara var förunnat greyhounds. Varje gång min lilla Maia mött Casper de senaste veckorna har det varit uppenbart att de två hundarna haft en annan relation till varandra än som brukar vara det vanliga mellan hundar. Man kan inte tala om kärlek när det gäller hundar. Däremot kan man säga att de trivs så bra ihop, att det nästan kan liknas vid det vi människor kallar kärlek.
Ett gammalt förord om Maia
Maia är en märklig liten röd irländsk terrier. Hon arbetade som valp med skinnskallar och blev som äldre hund beskjuten med varghagel. Och likväl är den lilla rackarhunden fortfarande vid god hälsa och på ett himla gott humör. Om du har Acrobat i din dator kan du läsa om hennes mest märkvärdiga äventyr. Klicka på skinnskallar eller på varghagel.
(Artikeln om skinnskallarna är hämtad ur Svenska Irländska Terrier Föreningens tidning Röda Hund nummer 2 från 2004 och artikeln om varghagel är hämtad ur tidningen Kristdemokraten nummer 15 från den 18 april 2004 / årgång 26)
Det är inte många i hennes närmiljö som inte har förstått, att det sista äventyret hade kunnat bli hennes sista äventyr. För så illa som det nu har varit har det aldrig tidigare varit. En terrier som växte upp med rottweiler, doberman och ridgeback och redan som valp var tvungen att sätta sig i respekt hos dessa bjässar, är nu mer inte den lilla ”röda ettermyra” hon en gång var. För första gången i sitt liv har hon i år besegrats i en strid. Visserligen var sista striden en kamp om rang, mot bästa väninnan, den urstarka Ridgebacken Bianca, så förlusten var inte så svår att ta eftersom den nya matriarken Bianca fortfarande låter ettermyran bestämma.
Det enda glädjeämne min terrier har haft under sin konvalescens är den väldige Casper. Detta trots att Casper i slyngelåldern var motoriskt efterbliven i sin relation till min lilla hund. Men med tiden har dock leonbergern Casper utvecklat en smidighet och gracilitet som jag trodde, bara var förunnat greyhounds. Varje gång min lilla Maia mött Casper de senaste veckorna har det varit uppenbart att de två hundarna haft en annan relation till varandra än som brukar vara det vanliga mellan hundar. Man kan inte tala om kärlek när det gäller hundar. Däremot kan man säga att de trivs så bra ihop, att det nästan kan liknas vid det vi människor kallar kärlek.
Ett gammalt förord om Maia
Maia är en märklig liten röd irländsk terrier. Hon arbetade som valp med skinnskallar och blev som äldre hund beskjuten med varghagel. Och likväl är den lilla rackarhunden fortfarande vid god hälsa och på ett himla gott humör. Om du har Acrobat i din dator kan du läsa om hennes mest märkvärdiga äventyr. Klicka på skinnskallar eller på varghagel.
(Artikeln om skinnskallarna är hämtad ur Svenska Irländska Terrier Föreningens tidning Röda Hund nummer 2 från 2004 och artikeln om varghagel är hämtad ur tidningen Kristdemokraten nummer 15 från den 18 april 2004 / årgång 26)
Om: rottweiler, doberman, ridgeback, leonberger, greyhound
2 kommentarer:
Hur går det, lever hon?
Ta det lugnt Lotta.
Hon lever och återhämtar sig.
I går träffade Maia och Bianca en jätte till boxer, som blev helt till sig i byxorna när han såg den snygga Bianca och så påflugen att hon fick svansen mellan benen.
Naturligtvis återställde Maia ordningen med ett jävla gläfsande! Med andra ord så lever bitchen och skyddar sin nya alfatik mot allsköns tokigheter från kåta hannar!
Skicka en kommentar