Matematik med fötter

Forskare slår fast att myten är sann
Se på dina skor. Andra gör det. I synnerhet de som vill veta hur stor snopp du har. Den gamla fotmyten är besannad av forskare i Moskva som undersökt flera tusen grabbafötter och avslöjat att teorin faktiskt stämmer. Ju större fötter desto större snopp. Jag har själv kollat med måttband, våg och kan på heder och samvete intyga att ryssarna har rätt denna gång vilket kan bevisas av mina ordentliga anteckningar i mätprotokollet som kan beställas från den mättekniska institutionen!

Stämmer med 90 procents säkerhet
Formeln för att undersöka hur stor snoppen egentligen är (före okulär besiktning) är som följer: Snoppstorlek = (fotens längd i centimeter + 5) dividerat med 2. Men ingen panik grabbar. Formeln stämmer bara på 90 procent av männen och det går ju alltid att köpa clownskor :-)

Andra bloggar om: matematik, moskva, fötter, snopp

Kamphunden Olle - Världens farligaste hund

För ett par år sedan visades en serie program om hundar på TV. Det var några program med betoning på s.k. kamphundar, som alla farit mycket illa hos sina förra ägare. Institutionen som var belägen en bit utanför Paris hade till uppgift att omplacera de inackorderade hundarna till familjer med mycket stor hundvana. Det säger sig självt att uppdraget inte alltid var så lätt. En stor del av hundarna var helt uppenbart mentalt skadade av sina upplevelser. Lika uppenbart är, det förstår nog alla, att av alla dessa hundar så var det en hund som var värst. Det är till minne av den vettlösa hunden mina tankar vill återvända en liten stund. Institutionen var en av Frankrikes största av det här slaget. Man hade ungefär 200 hundar i sitt förvar. Att filmen överhuvudtaget kunde bli av, berodde till största delen på personalens äkta engagemang för sina inhysningar. Det var inte heller någon tillfällighet att en stor Pit Bull blev filmens huvudroll.

Jag minns inte hundens namn. Jag kallar den därför för Olle, efter Olle Bull. Olle var en stor vit hund, och där han inte var vit var den röd. Olle bodde i en stor bur med järngaller. Buren var på utsidan klädd med vanligt Gunnebostängsel. Olles bur var en specialkonstruktion eftersom Olle var mer störd än någon annan hund tidigare hade varit på Institutionen. Aldrig tidigare hade man haft en så farlig hund i sitt förvar och aldrig tidigare hade personalen känt en sån avsky mot en hundägare, som mot den som förstört Olle. Det var bara det "särskilda teamet" som fick ha kontakt med Olle eftersom Olle hela tiden fick raseriutbrott som till och med skrämde personalen trots det bastanta ”fängelset”. När Olle blev psykotisk gav han sig på järngallret i ett vansinne utan motstycke eller hoppade drygt två meter upp och högg tag i gallret så att hela buren skakade. Olles huggtänder kraschade till småflisor och blodet från söndertrasade läppar och tassar flöt över honom.

Nu var programmet inget inlägg i debatten om PitBullhundarnas vara eller icke vara utan en redovisning av de hur illa det kan gå i skallen på en hund som vanvårdats in absurdum. Ofta grät personalen när specialteamet hade rapport. Man hade aldrig tidigare varit med om något så fasansfullt som med denna vovve, som anfäktades av de gruvligaste av maror. Att Olle måste avlivas var det ingen som ifrågasatte. En sån hund skall inte behöva leva. Men för att Olle ändå skulle få ett gott efterord hade teamet kallat in en av världens främste hundpsykologer för att iakta Olle under en kort tid. Det var viktigt att dokumentera Olles knepiga personlighetsstörning för framtiden. Olle avlivades så småningom och fick sin sista vila på Institutionen i den vackraste lilla grav man någonsin sett en hund få. På den lilla stenen står bara ett ord. Och varje dag ligger det färska blommor på Olles grav.

Här slutar berättelsen om Olle!


Pjäsens Hundhem


Pjäsen var en liten skruttvalp med lungartären felkonstruerad

Pjäsens Hundhem är en liten ideell organisaton under uppbyggnad som arbetar för att finna permanenta hem åt hundar. De har valt att inrikta sig på en grupp av hundar som har det lite extra svårt att hitta permanenta hem och som också ofta attraherar en grupp av mindre seriösa hundägare. Tack vare Rebekah hittade jag dit.

Andra bloggar om: kamphundar, hundkamp, pit bull
.

Sonja Fogelberg

The Black Lady come back to "Swedish Matchtown"



En av Stadens allra största döttrar återvände i går till den stad som tidigare inte godtog henne på de villkor som idag är allmängiltiga i varje anständigt samhälle. Efter en hel del påtryckning med bland annat sju sorters kakor i potten lät sig Sonja Fogelberg dock övertalas att för någon dag eller två återvända till den stad som förkastade hennes geni. Världens första punktjej kom med en elegans som till och med skulle ha fått självaste Zarah Leander att höja sina ögonbryn och vänligt frågat: ”Vem är denna vackra kvinna?”

Igår bjöd Tändsticksmuseet i Jönköping på vernissage och ett rekord. Aldrig tidigare har så många människor kommit till museet för en utställning. Det hölls tal av politiker och andra. Konstnärinnan Sonja Fogelberg själv fick möjlighet att berätta lite ur sitt liv, men var så rörd av all vänlighet att några av dem som stod närmast henne trodde att hon skulle få dåndimpen. Men hon föll inte och vi tog alla henne till våra hjärtan. Världens första punktjej kom, såg och segrade!


Åke Mokvist signerar sin bok "De ovanliga 2"



Fotografen och författaren Åke Mokvist som i två böcker skrivit om de ovanliga människorna som går mot strömmen, hade fullt upp med att signera sin allra senaste bok "De ovanliga 2". Det var alltså ingen tillfällighet att även Åke var på Sonja Fogelbergs vernissage. Han har i båda böckerna tecknat delar ur hennes liv. På bilden ser vi Åke väl placerad under en av Sonja Fogelbergs "Olja på duk" som jag föredrar att kalla målningen eftersom Sonja själv aldrig döper sina alster.

Andra bloggar om: sonja fogelberg, de ovanliga, åke mokvist

Navigare necesse

Nu är vardagen åter. Valet är över och vår gamla kapten Persson har blivit utbytt. Nu har vi bara varandra. Låt oss därför hålla ihop. Den viktigaste förändring som kommer att ske inom kort är att alla fyrar åter skall bemannas nattetid och att även trötta gamla pirater skall ha rätt till vård och omsorg när de inte längre orkar befara de sju haven!

Simone Moreno

En fager tös är alltid en fager tös



Vi svenskar är rätt kul egentligen. För ett bra tag sedan plockade jag fram mina svarta piratbyxor. Sen ringde jag till direktörn och frågade om jag kunde ha dem på mig när jag jobbade. Jodå, det skulle gå bra. Sen när jag kom till jobbet, så tittade mina arbetskamrater på mig som om jag vore vilken kummelgast som helst. ”Så vita ben du har” var det någon som sa. Hela situationen var både pinsam och genant.

Det är klart att jag blev irriterad. ”Vad fan menar du?” frågade jag. ”Är man från blekinge, så har man vita ben. Det fattar du väl?" Vi svenskar är rätt kul egentligen. Hela våren och försommaren ligger vi å pressar i nåt jävla solarium och gräddar oss, för att se ut som Simone Moreno. Hälften av oss blir röda som kräftor och resten får malignt melanom.

Vi vill se ut som negrer men vägrar de riktiga negrerna att komma in i vårt samhälle som fullödiga medborgare såvida de inte är adopterade eller artister som Simone Moreno eller idrottsmän som Aldo Colliander.

Visst, det finns väl några negrer som haft tur att få jobb i vårt Sverige. Jag känner faktiskt två stycken. Men alla de andra då, de som bara går och drar i brist på något meningsfullt att göra? De är väl också riktiga svenskar i vårt Sverige, även om de inte behöver ligga i nåt solarium och grädda sig för att bli som vi vill bli ... eller?

Andra bloggar om: integration, simone moreno, aldo colliander